Sjön heter Ulvsundasjön, slottet kallar sig Ulfsunda Slott, industriområdet heter Ulvsunda industriområde och tvärbanan stannar vid Norra Ulvsunda. Nästan allt i stadsdelen bär samma ord, och ordet hörde från början till ett smalt vatten och gården intill. Det förklarar också varför slottet och bostadsprojektet i parken skriver sig med f. Den stavningen är inte påhittad. Den är den gamla.
Ett smalt sund och en varg
Namnet har två led. Efterleden är sund, alltså ett smalt vatten mellan två större. Förleden är ulv, det äldre svenska ordet för varg.
Runologen Otto von Friesen tolkade namnet som ”sundet där vargar (bruka) simma över”. Tolkningen återges i standardverket Upplands runinskrifter (Sveriges runinskrifter, band 6, s. 80), där Elias Wessén och Sven B. F. Jansson också ger den ett landskap att stå i.
Södra Bromma var länge obruten skogsmark. Den har ”förmodligen av bönderna i byarna norrut utnyttjats såsom betesmark”, skriver Wessén, med reservationen utsatt. Ulvsundafjärden och Lillsjön, som västerut fortsattes av sankmarker bort mot Judarn, ”utgjorde ett gott skydd mot boskapens farligaste fiende, ulven”. Södra Bromma blev genom vattnen nästan en ö för sig. Men just vid gården tog skyddet slut: ”En farlig punkt uppstod vid Ulvsunda, där det blev fast mark på ömse sidor av det smala sundet. Där var det relativt lätt att simma över.”
Att Lillsjön i dag ligger som en insjö en bit från Mälaren gör bilden svårläst. Sjön har enligt samma källa ”en gång” varit en del av Ulvsundafjärden, och den sträckte sig under vikingatiden längre mot väster än i dag. Tidsangivelsen hör alltså till utbredningen, inte till själva sambandet med fjärden. Namnet beskriver en vattenspegel som inte längre finns i den formen. Hur Ulvsundasjön och Bällstaviken ser ut i dag hör till en mycket senare del av historien.
Ett förbehåll hör till. Wessén formulerar sig försiktigt och skriver att namnet ”måhända” erinrar om att vargar tagit sig över just här. Det här är en språkvetenskaplig tolkning av ett ord, inte en nedtecknad händelse.
Runstenen som bar ordet, men inte längre
Den äldsta kända förekomsten av namnet står på en runsten. Problemet är att den inte står där längre.
I början av 1860-talet blev runstenen funnen i kanten av en bäck som rinner mellan sjön Judarn och Lillsjön. Fyndplatsen låg på Riksby ägor, alltså i en grannbygd i Bromma och inte i Ulvsunda. Richard Dybeck uppkallade stenen efter gården Nora, vilket Wessén senare rättade i en fotnot: stenen anträffades på Riksby mark, och hans egen tidigare uppgift om Nora var därmed inte riktig.
Stenen fick ett hårt öde. Den restes av en båtsman, välte, delades i tre delar, fördes bort, återfördes delvis och sprängdes till sist sönder. När Upplands runinskrifter skrevs på 1940-talet fanns tre stycken, ett större och två mindre, i behåll i Stockholms stadsmuseums samlingar. Inskriften är därför känd framför allt genom Erik Brates undersökning 1902 och Dybecks ännu tidigare teckning.
Brate läste slutet av inskriften som byki : ulsunti. Hela texten översätts i Upplands runinskrifter till ”Senar och Torkel och Vifast läto resa stenen efter Björn, sin fader, en god bonde, bodde i Ulvsund”. Förbehållen gäller inte bara slutet. Wessén och Jansson normaliserar de två andra namnen som Þork[ell](?) och Vifastr, alltså det ena med frågetecken, och anmärker att runorna bakom Vifast står ”på den v. delen av stenen, som endast finnes känd genom Dybeck”. Av de tre namnen är det bara Senar som står utan förbehåll.
Men på de fragment som redovisas i verket slutar den läsbara texten vid by. Ortnamnet självt finns inte längre på stenen, och Dybeck hann före Brate bara läsa ulsu ... im. Att stenen ”säger Ulvsund” är alltså sant med ett tungt förbehåll: den gjorde det när Brate såg den. Vi skriver därför inte att ordet står på en runsten i dag.
Ristningen har signum U 57 och motsvarar lämningen Bromma 126 i Riksantikvarieämbetets register. Samnordisk runtextdatabas daterar den till sen vikingatid, ungefär 1050 till 1080, och anger fyndplatsen som Riksby och förvaringen som Stockholms stadsmuseum, eventuellt försvunnen.
Vlphsunde 1347 och fem sekler med f
Efter runstenen tar de skriftliga källorna vid, och de stavar namnet med f eller ff nästan hela vägen. Institutet för språk och folkminnen har samlat beläggen på arkivkort i Ortnamnsregistret, där Ulvsunda i Bromma socken har 49 arkivposter: 31 belägg, 16 litteraturhänvisningar och två uppteckningar. Ett urval ur beläggen, läst direkt på korten:
- 1347, den 3 februari: in vlphsunde, med hänvisning till Svenskt Diplomatarium, band 5, s. 632.
- 1389, den 6 juni: j vlphsunde.
- 1424, den 2 mars: byørn jensson i vlffswnde.
- 1437, den 7 juli: … Biørnssons aff Wlffsundum. Förnamnet framför patronymikonet går inte att läsa säkert på kortet, ortformen däremot.
- 1456, den 8 november: jak Byørn jensson j Vlfsunda awapn. Det sista ordet är formeln a wapn, alltså väpnare.
- 1587, den 4 oktober: Vpå Anders i Vlffzsunda, ur Stockholms tänkebok.
Upplands runinskrifter citerar tre av de äldsta beläggen: in vlphsundæ 1347, Ulphsunda 1389 och wlffsund 1421. Alla tre står ordagrant på var sitt kort i Ortnamnsregistret, men inte på de kort listan ovan bygger på. Formen med æ hör till ett annat brev: det från den 17 februari 1347, tryckt i Svenskt Diplomatarium band 5 på s. 640, medan listan ovan bygger på brevet från den 3 februari på s. 632. Formen från 1421 saknas i listan helt.
Att samma dag kan se olika ut i registret syns tydligast för den 6 juni 1389, som har två kort. Det ena är maskinskrivet efter originalbrevet i Riksarkivet och har j vlphsunde. Det andra är handskrivet efter en tryckt brevförteckning och har i Vlphsunda i Bromma socken af Solentuna hundare. Skillnaden ligger alltså i vilken avskrift kortet bygger på, inte i något meningsutbyte mellan forskare.
Formen från 1421 är värd en anteckning, eftersom den saknar slutvokalen och alltså står som ren sundbeteckning: Ulfsund.
Att namnet en gång låtit annorlunda i folkmun antyds av Lars Salvius. I Beskrifning öfver Sveriget, första tomen om Upland från 1741 beskriver han säteriet under rubriken Ulfsunda och skriver: ”Denne Sätesgård kallades fordom Alsunda, Ålsunda eller Ullsunda.” På samma sida omtalar han hur Kirstin Jönsdotter år 1421 sålde jord ”uti Ulfsund” till Sankt Johannes kor i Strängnäs domkyrka, vilket är samma årtal och samma form som runinskriftsverket hänvisar till.
Knappt nittio år senare stod f:et kvar på kartan. På Kungl. General Lantmäterikontorets karta över Bromma socken från 1829 heter både gården och vattnet Ulfsunda, och Lillsjön ligger inritad alldeles intill med sitt smala samband österut.
Så blev f till v
Det som förändrades var inte platsen utan svensk rättstavning. I stavningsreformen 1906 kom v-ljudet att genomgående stavas v, förklarar Institutet för språk och folkminnen i sin frågelåda: lif blev liv och lefva blev leva.
Ortnamn följer inte automatiskt med i en språkreform. De har en egen ordning, som i dag regleras i kulturmiljölagen 1 kap. 4 §. Där står att god ortnamnssed ska iakttas vid statlig och kommunal verksamhet, att hävdvunna ortnamn inte ska ändras utan starka skäl, att ortnamn i övrigt ska stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat, och att namn som godkänts av Lantmäteriet ska användas i sin godkända form i statlig och kommunal verksamhet. Kravet riktar sig alltså mot myndigheter, inte mot företag och privatpersoner.
Ortnamnsregistret har kort med f-formen så sent som 1872, och v-formen är den som står på skyltarna i dag.
Slottskänslan stavas med f
Att f:et lever kvar är ändå inte enbart historiens verk. Ortnamnsforskaren Staffan Nyström, professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning vid Uppsala universitet, tog upp saken i tidskriften Språkbruk 2012, i ett avsnitt om gammalstavning i mäklarannonser:
Den åstundade ”slottskänslan” kräver vid annonseringen av objekten en ålderdomlig stavning och en logotypisk versal: Ulfsunda Slottspark. Att man i den löpande texten alldeles intill skriver namnet på det officiellt fastställda sättet, Ulvsunda, utgör inget problem för företaget.
Nyström skriver uteslutande om hur bostäderna i parken annonseras, och där håller iakttagelsen fortfarande: byggherren kallar projektet Ulfsunda Slottspark. Samma stavning har hotell- och konferensanläggningen valt för sitt eget namn, Ulfsunda Slott, ett val Nyström inte kommenterar. Vår genomgång av byggnaden ligger under Ulvsunda slott, med v, eftersom det är stadsdelens fastställda namn.
Det som gör fallet ovanligt är att den ålderdomliga stavningen har täckning. Ulfsunda är inte en tillbakadaterad fantasiform utan den skrivning som faktiskt användes i handlingar, böcker och kartor från 1300-talet till 1800-talet. Ett val är det ändå, gjort för effekt, precis som Nyström beskriver. Två stavningar av samma ord, på en och samma plats, och båda har rätt på sitt sätt.
Från sund till spårvagnshållplats
Ordet har vandrat i etapper. Först beskrev det ett vatten. På runstenen är det redan en plats man bor på, och i medeltidsbreven en gård som människor skriver sig efter: Björn i Vlffswnde, en Björnsson av Wlffsundum. Sedan blev gården säteri och herrgård.
Nästa steg togs 1904. Då köpte Stockholms stad egendomen Ulvsunda, enligt Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister ”bl.a. för att bereda plats för industrier som behövde goda järnvägsförbindelser och tillgång till kaj”. Stadens egen parkplan för Bromma preciserar att det var den resterande marken av Ulvsunda som köptes det året, sedan tomter styckats av året innan. Då flyttade namnet över på ett verkstadsområde, och resultatet står kvar i Ulvsunda industriområde och kvarnarna på Kvarnberget.
Sist kom trafiken. Ulvsundavägen och Ulvsunda slottsväg bär namnet i gatunätet, och sedan 2013 stannar tvärbanan vid Norra Ulvsunda. Hållplatsen kom med Solnagrenen, där trafiken mellan Alvik och Solna centrum enligt SL startade den 28 oktober 2013. Åtta år senare blev den en avgreningspunkt: den 16 maj 2021 började Kistagrenens första etapp gå från Norra Ulvsunda via Bromma Blocks till Bromma flygplats. Att ta sig till Ulvsunda är därmed också att resa till ett medeltida gårdsnamn på en spårvagnsskylt.
Vanliga frågor
Vad betyder Ulvsunda?
Namnet består av leden ulv, det äldre ordet för varg, och sund, ett smalt vatten. Otto von Friesen tolkade det som sundet där vargar brukar simma över, en tolkning som återges i Upplands runinskrifter. Det är en språkvetenskaplig tolkning, inte en dokumenterad händelse.
Är Ulfsunda en felstavning?
Nej. Ulfsunda är den stavning som användes i skrift från medeltiden fram till 1800-talet, bland annat på Lantmäteriets karta över Bromma socken från 1829. Den officiellt fastställda formen i dag är Ulvsunda, och den används av stat och kommun enligt kulturmiljölagens regler om god ortnamnssed. Slottet och bostadsprojektet behåller f:et som en medveten profilering.
Står namnet Ulvsunda på en runsten?
Det gjorde det. Erik Brate läste ordet på runstenen U 57 år 1902, men stenen har sedan dess sprängts sönder, och på de tre fragment som fanns kvar i Stockholms stadsmuseum när Upplands runinskrifter skrevs slutar den läsbara texten före ortnamnet. Stenen hittades dessutom på Riksby ägor, inte i Ulvsunda.
Ett namn som blev en adress
Det ovanliga med Ulvsunda är inte att namnet är gammalt. Det är att det har suttit kvar genom varje förvandling av platsen: från betesmark och vargar till säteri, från säteri till fabriker, från fabriker till köpcentrum och spårvagn. Sundet som gav upphov till alltihop är i praktiken borta. Ordet finns kvar på varenda skylt.